Snöandet höll i sig i mars också. MYCKET snö blev det!

Men nu hade jag hunnit bli REJÄLT trött på all den där myckna snön så jag virkade några snödroppar som tröst och kanske för att beveka våren att komma. (Mönster från Busters mors verden)

Och framåt Vårdagjämningen kunde man faktiskt se att det hjälpt. Med årets snömått var ju snödrivorna fortfarande jättelika men oj vad lycklig man blev över att se lite barmark.

Utöver snödropparna virkade jag även några fler mormorsrutor och broderade färdigt årstavlan för 2008. Duktigt! (Tyvärr har jag inte kommit mig för att montera årstavlorna ÄN, inte fullt lika duktigt)

Jag skrev också ett blogginlägg om när jag lärde mig virka som barn (vilket faktiskt var mera dramatiskt än man kan vänta sig).

Mars månad ägnade jag också åt att identifiera underliga hopp – gliiiiiiiiiid – DUNS!!!:ande ljud, delta i ytterligare en en fotoutmaning och bjuda på våffelfrukost . I samband med våffelfrukosten visade jag upp mitt gamla, helt underbara och absolut snortunga våffeljärn (snor väger så där 5,4 kilo, eller i alla fall göra våffeljärnet det). Det blogginlägget har sen blivit ett av dom allra mest populära på bloggen endast slaget av min utlottning och ett inlägg om att virka randiga katter och rutiga möss.

Det visar ju tydligt att man som bloggare aldrig kan räkna ut i förväg vad det är ens läsare kommer att gilla. Man kanske tror att folk ska uppskatta mest är nått av dom där inläggen där man lyckats formulera texten extra roligt och fyndigt eller nån gång när man fått till sina foton extra bra eller varit med om nånting riktigt spännande men i själva verket visa det sig att det folk helst vill läsa om är gamla våffeljärn som man kan klubba ner inbrottstjuvar med.

När jag inredde det här dockskåpet letade jag efter en tavla som skulle passa in i vardagsrummet, både färgmässigt och stillmässigt och när jag inte kunde hitta vad jag letade efter bestämde jag mig för att måla min egen tavla i stället.

Ramen är från nån sån där billig, ful dockskåpstavla som jag sen målat om ned min evinnerliga flitigt använda guldfärg. När jag sen funderade över vilket motiv jag skulle måla så föll valet på att försöka kopiera locket på en av mina plåtbukar.

Naturligtvis var jag tvungen att förenkla motivet en del, trots allt är själva tavelduken bara 4,5x3cm, dessutom är det ju inte meningen att man ska titta på den på fullt så här nära håll. Men nog kan man väl känna igen jaktscenen i alla fall?

Min garnvinda kommer från mormor. Den går att fälla ihop så att den är lätt att förvara och den delen där man spänner upp härvan går att reglera och anpassa efter storleken på härvan. Dessutom snurrar den smidigt när man nystar garnet vilket hjälper till att motverka trassel. Att den är mormors ger den dessutom extra bonus i mina ögon. Att arbeta med gamla, väl inarbetade redskap där man känner till den tidigare ägaren gör att man känner sig som en del i gemenskap av handarbetande kvinnor. Varje gång jag använder nånting som tillhört min mormor känns det som om hon är med mig i anden.

Den sista av mina härvor var dock en tuff och trasslig match även för mormos garnvinda. 2½ timmes arbete gäller alltså för 2hg supertunt OTRASSLIGT garn, en trasslig härva däremot kan ta 4½ timme. Då bli man ganska trött i händerna kan jag tala om.

• en apelsin
• en banan
• en ”skvätt” vanilj- och ananasyoghurt

Nammi, nammi, nammi!

Glaset (+ 5 likadana) är köpt i en loppislada på Gotland för några år sedan. Jag är så glad att jag köpte alla sex tillslut och inte bara unnade mig ett enda. Dom här glasen är nämligen nått av mina favoritloppisfynd, inte nog med att dom är vackra, dom har också massor av affektionsvärde och symbolvärde för mig också. Dessutom är dom perfekta till både vatten och smoothies så jag använder dom i stort sett varje dag.

I år har Claire och jag känt varandra i 23 år. Faktum är att vi träffades samma dag som jag tog studenten och vi har bott ihop sen dess. Claire var olik alla andra jag träffat och jag gillade hennes unika, färgstarka stil.

Precis som jag tycker Claire om att pyssla men till skillnad från mig så gillar inte Claire att virka amigurumis eller brodera, det enda hon gillar att pyssla med är tyg så när vi pysslar ihop så är det tyg, tyg och åter tyg som gäller.

För några år sen blev Claire allvarligt sjuk och alldeles handlingsförlamad. Hon orkade inte längre pyssla ihop med mig så jag var tvungen att försöka hitta en ny kompis att pyssla med.

Tyvärr kom jag aldrig riktigt överens med min nya pysselkompis, hon var slarvig och strulig och rent allmänt TRÅKIG och ja, hon var inte Claire. Claire och jag har ju så mycket historia tillsammans och vi samarbetar helt enkelt väldigt bra.

Så gissa om jag blev lycklig den dag en doktor lyckades bota Claire, kosta vad det kosta ville. Nu är hon frisk igen så att vi kan pyssla ihop igen. Nu är det roligt att sy igen!!!

Claires fulla namn är Husqvarna Claire och hon är min kära, turkosa symaskin som jag fick när jag tog studenten.

Det går nästan inte en dag utan att jag önskar att jag hade råd att byta ut min 8 år gamla digitalkamera och min 6 år gamla mobil känns rätt antik i jämförelse med dagens mobiltelefoner. Men efter att ha varit inlämnad på service förra året fungerar min 23-åriga symaskin precis lika bra som när den var ny och jag skulle inte vilja byta ut henne för allt i världen!

Dagens (frukost): Våfflor med sylt & grädde! Mums!

Lyxig våffelfrukost beror antingen på att:

1. Jag BRUKAR äta våfflor till frukost
X. Jag har ställt mig och gräddat våfflor till frukost bara för att ha nått att fota på temat ”dagens”
2: Jag har haft väldigt trevliga gäster här av typen ”Hej, vi tar med oss ingredienserna och kommer över och gräddar våfflor. Har du ett våffeljärn?”

Har jag ett våffeljärn? Eh, nej, jag har inte ett ”våffeljärn”, vanliga människor har ”våffeljärn”, själv har jag ett VÅFFELJÄRN.

Så medan gästerna satt och beklagade sig över moderna, fina våffeljärn med termostater och allt vad det var som inte kunde grädda våfflorna ordentligt så kunde jag utlova full våffelgräddningsgaranti. Mitt VÅFFELJÄRN har inga som helst finesser men Det. Kan. Grädda. Våfflor. Det kan verkligen grädda våfflor! Fina, jämnbruna alldels perfekta våfflor som aldrig fastnar.

Mitt VÅFFELJÄRN är alldeles väldigt bra på att grädda våfflor!

Mitt VÅFFELJÄRN har nämligen väldigt många års erfarenhet av att grädda våfflor, väääääääääääldigt många år!

Jag har ärvt mitt VÅFFELJÄRN efter mormor och jag har ingen aning om hur gammalt det är men jag misstänker att mormor använt det under större delen av sitt våffelgräddande liv. Sladden är visserligen utbytt (av säkerhetsskäl) men annars fungerar VÅFFELJÄRNET precis lika bra som det alltid har gjort, dvs väldigt mycket bättre än dom flesta nymodiga våffeljärn. Dessutom är det snyggt!

Och förresten det HAR en extra finess också! Utöver att grädda alldeles perfekta våfflor kan man även använda VÅFFELJÄRNET till att dunka eventuella inbrottstjuvar med i huvudet. MYCKET effektivare än en stekpanna. Om man bortser från det faktum att inbrottstjuven i fråga förmodligen hunnit tömma minst halva lägenheten innan man lyckats baxa fram VÅFFELJÄRNET ur skåpet.

Okej, jag erkänner, mitt kära VÅFFELJÄRN har EN enda nackdel, det är tungt, VÄLDIGT tungt. Jag var en duktig liten bloggerska och vägde VÅFFELJÄRNET för eran skull (vilket krävde en badrumsvåg för hushållsvågen fick ett nervöst sammanbrott och sa bara error – error) och det väger hela 5, 4kg! Men våfflorna blir perfekta!!!

Nästa dag: Detta gör mig glad
Se hela listan här!

Ö=Örngott

Det här örngottet broderade min mormor till hon skulle gifta sig. Hennes initial och hans och så det blivande gemensamma efternamnet i mitten och fint skulle det ju vara med, det blivande brudlinnet. Jag skulle vilja se dagens ”bridezillas” brodera sängkläder inför bröllopsnatten. LOL

Jag har haft turen att ärva en stor skatt av sänglinne och kökslinne, det mesta efter min mormor men det finns till och med en del efter hennes mamma. Det mesta är vackert broderat och namnat och en del, både lakan och kökshanddukar, är till och med hemvävda.

Jag ÄLSKAR gammaldags lakan, dom är så lena och mjuka att sova på och tyget är fortfarande, efter så många år, stadigt och hållbart. Kvalitet helt enkelt!!! Det är annat det än moderna sängkläder som är indränkta i kemikalier för att vara släta (och stela dom kartong) när man köper dom och sen blir sladdriga och noppriga och obehagliga efter bara några tvättar. Har man inte turen att ärva gammalt sänglinne kan man ju köpa det på loppis i stället (överlakanen är oftast mindre slitna än underlakanen). Även om dom gulnat av ålder blir dom vita och fina igen så fort man börjar använda och tvätta dom och gamla lakan tål alldeles utmärkt att tvättas i 90 grader dessutom (vilket ju kan kännas fräscht att göra om man köpt dom på loppis).