Som ni säkert vet så har jag nystat en hel del garn den senaste tiden och då är det väldigt smidigt att ha en riktig garnvinda. En mänsklig ”garnvinda” kan ju vara ett trevligt sällskap men jag tror att dom flesta mänskliga garnvindor kan bli lite lätt gnälliga av att sitta och hålla armarna rakt utsträckta i 2½ timme, i synnerhet flera kvällar i rad. Och visst, det fungerar ju att hänga garnet över en stolsrygg men särskilt smidigt är det då inte.
Min garnvinda kommer från mormor. Den går att fälla ihop så att den är lätt att förvara och den delen där man spänner upp härvan går att reglera och anpassa efter storleken på härvan. Dessutom snurrar den smidigt när man nystar garnet vilket hjälper till att motverka trassel. Att den är mormors ger den dessutom extra bonus i mina ögon. Att arbeta med gamla, väl inarbetade redskap där man känner till den tidigare ägaren gör att man känner sig som en del i gemenskap av handarbetande kvinnor. Varje gång jag använder nånting som tillhört min mormor känns det som om hon är med mig i anden.
Den sista av mina härvor var dock en tuff och trasslig match även för mormos garnvinda. 2½ timmes arbete gäller alltså för 2hg supertunt OTRASSLIGT garn, en trasslig härva däremot kan ta 4½ timme. Då bli man ganska trött i händerna kan jag tala om.
Jeg holder også af ting der har en historie. Men lige netop sådanne ting som væve og garnvinder har ikke ændret sig ret meget i tidens løb. Jeg havde engang en garnvinde der så næsten ligesådan ud, bortset fra at den var noget mindre og kun stod på et bord. Den kunne ikke spændes fast. Da jeg gik på Skals Håndarbejdsskole for mange år siden besøgte vi Hessel Landbrugsmuseum og den væv, tranbord, garnvinder og rok så stort set ud som det moderne der var på skolen.
Det är ju så med såna här saker att kvinnorna för länge, länge sen kommit fram till bästa sättet att göra dom här sakerna och sen är det ingen idé att ändra på nånting som redan fungerar så bra,