Hopp – gliiiiiiiiiid – DUNS!!!

För några dagar sen när jag lagt mig för att vila en stund på dagen (jag behöver det pga min sjukdom) så vaknade jag av nått underligt dunsande och skrapande ljud. Första tanken var naturligtvis; Katterna!!! Eller närmare bestämt. SMULAN??!!!???!!! Mipan var nämligen lätt att utesluta eftersom hennes lilla nos befann sig ca 5 cm från min näsa när jag vaknade.

Jag låg kvar en stund i sängen och hoppades att ljudet skulle visa sig komma utifrån men det utkristalliserade sig som ett hopp – gliiiiiiiiiid – DUNS!!!-liknade ljud, mycket likt det ljud en instängd katt skulle åstadkomma, och det kom tyvärr inifrån min lägenhet.

Alltså var det bara att vakna till ordentligt, överge den varma sköna sängen och släppa ut Smulan som blivit instängd på badrummet… TRODDE JAG!

Ingen Smula på badrummet???!!!

Hopp – gliiiiiiiiiid – DUNS!!!:andet fortsatte dock med jämna mellanrum. Alltså gick jag vidare in i vardagsrummet men kunde inte se nån katt där heller, och så vidare in i köket. Hela tiden var jag följd av en liten skrikande skugga som ville att vi skulle gå och lägga oss igen och undrade varför jag ropade på den där andra katten när nu hon, den viktigaste katten, redan var här.

Men vänta nu!!! Ingen Smula i köket heller???!!!! Och hopp – gliiiiiiiiiid – DUNS!!!:ande bara fortsatte.

Min lägenhet är inte större än två rum och kök, och en ganska liten två:a är det dessutom. Visserligen finns det gott om gömställen för katterna men det är inte på särskilt många av dom ställena man kan hopp – gliiiiiiiiiid – DUNS!!!:a utan att synas. Och inte svarade Smulan när jag ropade heller, i alla fall inte högt nog för att höras.

Hopp – gliiiiiiiiiid – DUNS!!!

Hopp – gliiiiiiiiiid – DUNS!!!

Hopp – gliiiiiiiiiid – DUNS!!!

Så slog det mig; Jag hade ju öppnat balkongdörren tidigare under dagen för att hämta in nånting. Hade Smulan lyckats smita ut samtidigt och stod och frös och hopp – gliiiiiiiiiid – DUNS!!!:ade ute på balkongen? Ve och Fasa!!! När jag återvände til vardagsrummet och närmade mig balkongdörren kunde jag dock tillslut identifiera varifrån hopp – gliiiiiiiiiid – DUNS!!!:andet kom.

I ett hörn i vardagsrummet står en hög vit bokhylla. Bokhyllan i fråga står på diagonalen i hörnet och bakom hyllan bildas ett litet trångt utrymme och därifrån hördes ett allt mer ihärdigare hopp – gliiiiiiiiiid – DUNS!!!:ande. På nått sätt hade Smulan tagit sig upp på bokhyllan (där hon aldrig varit tidigare) och lyckats ramla/hoppa ner bakom den och nu kunde hon inte komma upp igen. Må så vara att katter är specialbyggda för att hoppa högt från stillastående men SÅ högt kan dom inte hoppa, i synnerhet när utrymmet är så begränsat. Alltså hoppade Smulan så högt hon kunde, gleeeeeed sen ner igen och landade med en DUNS!!!

Bokhyllan är TUNG och den står trångt till men efter mycket möda och stor besvär lyckades jag befria en liten lycklig katt tillslut. Men inte förrän jag återvänt till sängen (efter att ha kollat att Smulan var okej naturligtvis) igen så slog det mig; ATTANS!!! Jag är FORTFARANDE ingen riktigt bloggare!!! Jag glömde ju ta ett foto till bloggen!!! Inte för att det hade varit å mycket att fotografera, hyllan är för hög och jag är för kort så jag hade aldrig nåt upp för att fotografera över krönet på den. Men ändå!!! Jag måste verkligen jobba på att utveckla bättre blogginstinkter!

Jag var dock en duktig liten bloggare och fotograferade själva bokhyllan lite senare (eller i alla fall övre delen av den). Min lägenhet är byggd 1960 och har högt i tak, hyllan är högre än den ser ut. Notera dock att Smulan lyckats ramla ner utan att välta ner nånting som stod däruppe. Duktig kisse!

Behöver jag tillägga att hela den här historian är väldigt typiskt Smulan? LOL