Maj 2011 var en månad när jag frossade i balkongblommor…

…och tårtor…

…bl.a. världens godaste smörgåstårta till Valborg + en gäng födelsedagstårtor, inklusive min egen (jag fick förövrigt en ny väldigt efterlängtad kamera i födelsedagspresent vilket ev kan ses på vissa av bilderna)…

… och jordgubbar… Fast nej, dom frossade jag inte i, dom virkade jag bara.

Dessutom virkade jag ett helt gäng Hjärtekatter…

… och knöt mattfransar, här ihop med Mipan.

En Majmorgon vaknade jag dessutom av ett hemskans oljud utanför sovrumsfönstret och upptäckte att dom börjat bila bort en lastkaj/trapp utanför. Nått som jag naivt trodde skulle ta max några veckor att fixa till men som i stället drog igång ett evighetsbloggande under kategorin ”saker-jag-aldrig-nånsin-trott-att-jag-skulle-blogga-om-men-som-ni-nu-måste-stå-ut-med-vare-sig-ni-vill-eller-inte”. LOL

Före: Här håller jag precis på och packa upp Isa när hon kommit och Mipan är nyfiken på den nya ”familjemedlemmen”. Saknar Mipan SÅ!

Under tiden: Här har jag hunnit måla dom första lagren av färg och ansiktet börjar få liv.

Efter: Här är ansiktet färdigmålat men Isa har fortfarande dom gröna ögonen hon levererades med. Väldiga vackra ögon men inte dom jag tänkt mig till henne.

Helt färdig: Och här, några dagar senare, har jag bytt till dom rätta ögonen. Visst är hon väl vacker?

Ett ljus för dom jag älskar och saknar! Ni börjar bli alldeles för många som fattas mig nu!

Kanske allra mest för Mipan som jag så nyss förlorat! Och för min morfar som jag förlorade tidigare i år, för min mormor som fortfarande fattas mig så många år senare och för alla mina missar… och för alla er andra.

Och också ett ljus för mamma lilla kisse, Mipans kullbror, som blivit inlagd på djursjukhuset i dag… Lilla Billen! Den sista av mina ”kattungar”.

Ja men alltså, hur står gravida kvinnor ut med all väntan? Nio månader! Okej, det kanske hjälper att man ju har barnet hos sig hela tiden medan man väntar men NIO MÅNADER!!! Och jag som tycker en vecka är en evighet.

Lillsnuttens mamma (chokladfärgad) – Kattmammor slipper i alla fall vänta i nio månader, dom är dräktiga i ca nio veckor i stället.

Lillsnuttens lika lilla och nästan lika snuttiga syster (chokladfärgad som sin mamma). Alltså jag tycker colorpoints är så bedårande söta när dom fortfarande har så här lite färg på nosen. Alla colorpointmaskade katter oavsett ras föds vita och sen får dom mer och mer färg ju äldre dom blir. Det här ”fläck på nosen stadiet är helt klart ett favoritstadie hos mig. Tyvärr får det mig också att minnas och sakna mina egna ”kattungar”, dom som jag aldrig kan få tillbaka oavsett hur länge jag än väntar. :o( Mipan såg ju ut så här som liten.

Nej, jag planerar inte att kalla honom för Lillsnutten när han kommer. Eller ja, det kommer jag alldeles säkert kalla honom i bland, men jag har inte tänkt att han ska HETA det. Det kan ju bli lite missvisande om han blir en stor koloss till raggishane när han växer upp. LOL

Så fort jag lyfte upp honom i famnen så började han spinna och sen låg han i min famn och spann och trivdes i stort sett hela besöket. Och jag, jag blev alldeles väldigt jätteförälskad i den lille. Så förvånande va?

Monsoon är en lila colorpoint ragdoll, det innebär att han kommer att vara ljust, ljust gråmaskad på tassar, svans, öron och ansikte. ”Blå” är ju en kattfärg som många känner till (en blågrå, stålgrå nyans) och lila är som en blekt, utspädd variant av brå. I dagsläget är han nästan vit men han kommer få lite mera färg när han blir äldre. När jag själv tog mina kullar i början av 90-talet var en lilamaskad raggis nånting jag bara kunde drömma om, men nu har jag en (eller snart i alla fall).

Den 15/10 i kommer Monsoon att ställas ut ihop med sina kullsyskon och först efter det kommer han att flytta hit. Längtar!!!

Jag räknar förövrigt inte med att kalla honom för Monsoon i framtiden men kanske blir det en ”försvenskad” variant som Månsson, Månsen eller helt enkelt Måns. Vi får väl se vad det blir när jag hunnit lära känna honom lite bättre

Och så har vi ju den där osminkade sanningen som jag ibland brukar erbjuda er en glimt av. Lille Måns är en mycket lugn, mysig och kelig misse som älskade att slappa i nya mattes famn men han ÄR en liten kattunge så så fort kameran med den roliga kameraremmen kom fram vaknade han minsann till liv. LOL Om vi säger så här, väldigt många av bilderna visar tecken på att vara tagna med vänster hand av en högerhänt person som i famnen håller en liten kattunge som gör sitt bästa för att fånga kameraremmen. LOL

( Förövirgt hämtade jag hem Mipans aska idag också. Inte lika roligt.)

Som ni kanske kan se så MÅDDE hon inte alls dåligt. Anledningen till att hon ligger på golvet är helt enkelt att det var en av hennes favoritplatser (näst efter sängen, bredvid mattes kudde) för att det går varmvattensrör under golvet precis där. Mysigt för en liten kisse! Dessutom hade hon full koll på mig hela tiden och kunde fånga mina fötter varje gång jag gick förbi.

Hon fattas mig så otroligt mycket!

Så…

…alldeles nyss skickade jag i väg ett mail till en ragdolluppfödare här i närheten för att sondera terrängen lite, kolla hur dom har med kö och sånt och vad ragdolls kostar nu för tiden (när jag skaffade min första hona fanns det färre än 50 ragdolls i Sverige så då var dom ju väldigt ovanliga och exklusiva) Uppfödaren i fråga har inga kattungar just nu (eller jo det har dom men alla är redan tingade) så det kommer med allra största sannolikhet INTE dyka upp små söta kattungebilder här på bloggen i närtid. Men ja, man kan ju alltid reka lite inför framtiden i alla fall för att döva sorgen en smula.

Den här veckan kommer jag också ägna åt sorg och kattkel (om än med färre katter) men jag hoppas att kunna byta ut veterinärbesöken mot pyssel… eller ja, mot vad som helst egentligen. Att byta ut veterinärbesöken mot att rensa avlopp i badrummet låter också som ett bra alternativ, vad som helst bara jag slipper fler veterinärbesök.

I går kväll började tumören blöda!

I oktober skulle Mipan ha blivit 16 år. I 18 år har jag levt ihop med medlemmar av samma ragdollfamilj. Nu gör jag inte det längre. Det fattas verkligen vit och fluffig päls här hemma.

Den här veckan var det ju först Hjärtekatten Hjördis som blev färdig…

… sen knöt jag ju mattfransar i flera dagar. Katten ovanpå mattan har jag också ”gjort” (eller ja, fött upp då) men inte den här veckan utan för flera år sedan.

Och slutligen har jag ett hemligt pyssel på gång också som jag inte kan visa just nu men det dyker nog upp bilder om några dagar. Dock kan jag avslöja att dom här pärlorna används i pysslandet.

(Nya kameran har en supermacrofunktion också. Jag gillar macro! Märks det? LOL).