Under sommaren drabbades Mipan av en snabbväxande tumör. I onsdags fick vi beskedet om att operation inte var ett alternativ. Efter det trodde jag att vi skulle få några veckor av extra mycket kel och god mat för att ta farväl. Vi fick några dagar!
I går kväll började tumören blöda!
I oktober skulle Mipan ha blivit 16 år. I 18 år har jag levt ihop med medlemmar av samma ragdollfamilj. Nu gör jag inte det längre. Det fattas verkligen vit och fluffig päls här hemma.
Åh, nej vad tråkigt :`(
Förstår att det måste varit en hemsk chock att det gick så fort. Det är ju inte bara ett husdjur man mister, utan en familjemedlem. Man kan ju försöka trösta sig med att det gick fort och inte var en långdragen process. Hoppas Mipan har det bra var hon än är och att det finns färgglada fjärilar att jaga på stora ängar. Stor kram från mig och lillräven
Tack för kramar! Dom behövs!
Det gick inte fullt lika snabbt som det framgår i bloggen. Jag har vetat om knölen i några månader men då hade jag fortfarande hoppet kvar (även om det faktum att hon var 16 år och började visa vissa ålderdomstecken inte var så hoppingivande) Det var tiden från att jag fick veta att det inte gick att bota henne tills hon var borta som gick alldeles för fort. Mipan MÅDDE dock bra hela tiden. Tumören besvärade henne inte alls förrän på fredagskvällen och hon var pigg och glad och kelade, lekte och åt in i det sista.
Men usch vad hemskt! Jag vet hur det känns. Massor av kramar…
Tack! Dom behövs!
:-( Så tråkigt att läsa. Jag är uppväxt med katter och de är verkligen familjemedlemmar (och min medicin mot stress). Vår katt är den sista som finns kvar av alla vi haft. Hon blir 17 i november och jag FASAR inför den dag hon inte finns mer. Vi har varit så otroligt tighta hela hennes liv och det kommer att vara helt fruktansvärt att vara utan henne. (Att sen en läkare sagt att vi inte får skaffa fler katter pga dotterns förkylningsastma gör det hela ännu grymmare. Jag har levt med katter sen jag var sju år. Hur gör man när man inte har katt???)
Jättekram till dig i sorgen!!
Tack för omtanken!
Jag kan inte förstå hur man klarar sig utan katt. Hade jag inte haft Smulan så hade jag blivit tokig (-are än vanligt). Även jag har astma men den är inte det minsta allergiskt relaterad (all astma är ju inte det) så jag har tack och lov inga problem med katter eller andra djur (och jag hade en läkare som var expert på astma när jag fick min diagnos som höll med mig i den frågan).