Dagsarkiv: torsdag 10 mars 2011 - 17:58

När jag läst i bloggar om folk som lärt sig virka först i vuxen ålder eller som inte kan brodera korstygn blev jag till en början så förvånad att jag nästan tappade hakan.

Själv växte jag upp omgiven av handarbetande kvinnor och att lära sig att virka och brodera som barn var lika självklart som att lära sig läsa och skriva. Det var nånting man lärde sig som liten, liten, redan innan man började skolan till och med. Nånting absolut grundläggande! Det kanske inte blev så bra alla gånger, men man lärde sig!

Jag minns myrgången vi broderade på dagis eller var det möjligtvis fritids? Och jag minns hästtavlan på målad stramalj som tyvärr slutade halvfärdig med trassliga stygn. Det är nog första och enda gången jag broderat på målad stramalj, det är helt enkelt inte kul. Men jag minns också den broderade domherren där jag lärde mig att man inte MÅSTE ha ett färdigt broderikit, man kan plocka detaljer från nånting som någon annan broderat (i det här fallet en julduk) och byta idéer, mönster och broderigarner med varandra som dom gjorde förr. Och jag minns dom broderade Clara Wæver-bokmärkena, men då hade jag nog hunnit börja mellanstadiet i alla fall.

Och alla olika projekt man sydde på maskin!

Mina försök att sticka var dock inte lika givande. Oftast slutade dom med att jag körde in stickorna i nystanet och vevade runt med dom så att det åtminstone SÅG UT som om jag stickade. Att sticka har aldrig riktigt varit min grej men jag har åtminstone blivit NÅGOT bättre sen dess. LOL

Men mest av allt minns jag det allra första jag virkade!

Det var på sommaren och jag var nog sex år eller så. Vi befann oss ute på vårat torp där tillgången på material var begränsad så mitt allra första virkprojekt virkades i ett eländigt, svårvirkat grått yllegarn. Jag virkade runt, runt, kanske var det tänkt att det skulle bli nån form av duk, men jag hade inte riktigt fått kläm på det där med hur man ökar varven än. När jag bestämde mig för att underverket var färdigt var det mera en liten halvplatt grå ylleskål, mera platt än skålformad men definitivt inte platt nog att kallas duk. Dessutom tyckte jag att den var tråkig och grå så jag bestämde mig för att dekorera den med en massa streck, broderade med röd sytråd (tillgången på material var som sagt var en smula begränsad.) Jag var SÅ stolt över mitt mästerverk! Det var nog det finaste jag nånsin gjort! Jag kan minnas den känslan än idag.

Strax efteråt råkade vi ut för en gräsbrand på torpet. Det blev min uppgift att springa till närmaste granne med telefon och än i dag har jag en känsla av att jag aldrig sprungit så fort som jag gjorde då. Och det blev också min uppgift att vänta uppe vid vägen för att guida brandkåren medan mina föräldrar försökte släcka elden (tyvärr utan att minnas brandsläckaren i vindstrappen).

När elden var släckt var brandmännen mina stora hjältar och som ett bevis för min tacksamhet gav jag dom det finaste jag nånsin gjort, min lilla, grå, rödbroderade ylle-skål-duk-platta. Brandmännen ifråga ska ha all ära för att dom inte bara släckte gräsbranden utan också förstod att uppskatta min gest och stolta hängde upp ylle-skål-duk-plattan på backspegeln i den stora brandbilen. Jag undrar hur länge den hängde där och påminde dom om att dom var fantastiska hjältar i ett barns ögon? När jag tänker närmar efter så är dom nog mina hjältar än i dag!