Okej, gissa var jag varit nu då? Nix, inte handelsträdgården och inte garnaffären eller bilverkstaden heller (fast det sistnämnda hade kanske inte varit en så dum idé med tanke på omständigheterna)
Nej, i stället har jag stått i duggregnet i dikeskanten längs en ganska så trafikerad motorväg och väntat på bärgningsbilen. :o( Roligare saker kan man pyssla med på en fredag kan jag tala om.
Och nej, naturligtvis är inte dagens fel (som enligt preliminär diagnos innebär skrotning) det allra minsta relaterat till det felet som jag nyss reparerade på bilverkstaden så utöver allt annat så har jag, helt i onödan, betalat flera tusen för att reparera en bil som måste skrotas en vecka senare. Jippie! Eller nått…..
Saker jag trots allt ändå är tacksam över:
- Att det slutade lyckligt trots allt och att jag hann avbryta omkörningen och köra in till vägkanten innan motorn dog fullständigt.
- Att ingen körde på mig när jag klev ur bilen eller gick längs vägen för att ställa ut varningstriangeln (och ingen körde på bilen under hela tiden heller). Yes!!!
- Att en jättegullig och hjälpsam skäggig ängel (=bilmekaniker på väg hem från jobbet) stannade för att se om han kunde hjälpa mig. Det kunde han inte, eller rättare sagt, BILEN kunde han inte hjälp men MIG hjälpte han mycket bara genom att vara där.
- Att jag börjar bli en riktigt professionell bloggerska nu som kom ihåg att ta kort på eländet.
Jag måste dock säga att som fredagsnöje så är det här med bilbärgning rätt så överskattat.
Åh nej det gør mig ondt at høre. Jeg ved hvor meget den bil betød for dig. Men jeg er også glad for at der ikke skete dig noget.
((((((((Lene))))))) Jo, den var ju mycket mera bara en bil, den var min frihet på så MÅNGA olika plan. Men även jag är tacksam att jag klarade mig helskinnad ur situatione Det är verkligen otäkt och farligt att bli stående på en motorväg och jag är fortfarande lite chockad idag.
Jag blir både glad och lessen när jag tittar på bilden.
Glad blir jag av att veta att det inte hände nåt med dig personligen och att du trots allt kom fram dit du skulle.
Lessen blir jag för jag vet hur mycket den bilen betydde för dig. Det är en sor frihet att ha en egen bil och jag hoppas att det inte ska dröja alltför många år innan du åter kan sätta dig bakom ratten på en ny bil.
Kram på dig!!!!
Tack!!! Jag hoppas så innerligt jag också att jag nån gång kan få en ny bil så jag kan få min frihet och självståndighet tillbaka.
Men du har rätt, mitt i sorgen över att ha förlorat bilen påminns jag också ibland om vilken fantastisk tur jag hade som ändå klarade mig helskinnad ur situationen. Tänk bara om jag hade haft nån bil bakom mig när började köra om!
Pingback: Blåaste blått! | Fialand – Pyssel & Prat
Pingback: Om det här med bilmaskotar | Fialand – Pyssel & Prat