Kategoriarkiv: Allt möjligt

Jag skrev en kommentar hos Underbara Clara idag som jag kändes så viktig för mig att jag vill ge den ett eget inlägg här i min egen blogg också. Clara skrev att hon älskade att fylla år och inte hade växt ifrån det där med födelsedagar som hon ”visste att man borde” och jag kan ju inte annat än hålla med (med Clara alltså, inte med dom människor som tycker att man borde växa ifrån allt kul)

”Jag har aldrig fattat varför man ska ”växa ifrån” sånt som julklappar och födelsedagar. Just det här med guldkant i tillvaron är ju livsviktig om man ska orka med vardagen och att få bli ompysslad, uppvaktad, presentad och bortskämd (och att få göra det samma för någon annan) är ju nånting POSITIVT. Sen spelar det ingen roll om man har gemensam ekonomi eller inte eller i fall mottagaren har mer pengar än givaren eftersom gåvor, uppvaktning och generositet aldrig ska handla om PENGAR. Jag älskar både att få och att ge både presenter och omtanke!

Min mormor var barnsligt glad i presenter hela sitt liv. Ju fler paket att öppna desto bättre (dvs många små, billiga saker var roligare än en stor, dyr). Jag minns att hon på gränsen till allt för ivrigt assisterade mig vid paketöppnandet när jag tog studenten bara för att paket var så kul. Det var knappt jag hann öppnat själv!

Jag har heller aldrig fattat varför vissa människor inbillar sig att åldrande behöver betyda att man måste bli tråkig. (Och ja, det här är nått jag känner passionerat för, därav romanen. LOL)”

Kanske är det för att jag alltid umgåtts med människor i alla olika åldrar och över all tänkbara generationsgränser genom hela livet, roliga, glada, positiva livsglada människor, sen spelar det egentligen ingen roll om dom varit min mormors vänner eller mina egna? Kanske är det för att jag sett nyförlovade 80-åringar vara tonårsförälskade och 90 åringar med livslust och framtidsplaner? Kanske för att några av mina bästa vänner både är äldre än mig och ändå lika barnsliga, lekfulla, roliga och ”knäppa” som jag själv?

Men jag KAN bara inte förstå varför folk går runt och inbillar sig att åldrande måste betyda att man måste bli grå och tråkig och ”vuxen” (vuxen=ansvarfull, livserfaren, omhändertagande osv är ju nånting att sträva efter men knappast vuxen= torr och tråkig). Ofta inbillar dom sig det så till den milda grad att dom lägger band på sig själva och just BLIR tråkiga. Men tråkighet är faktiskt en personlighetsfråga och har inte det minsta med åldrande att göra och man MÅSTE faktiskt inte växa ifrån allt roligt, det är ett val man gör.