En hyfsat gammal bild, från början av 90-talet nån gång, föreställande ett MYCKET äldre hus och en inte fullt lika gammal fjällko.
Bilden är från en av mammas och mina bilsemestrar i Dalarna med omnejd och eftersom jag hade svårt att bestämma mig för vilken bild jag gillade bäst så får ni en extra bild på köpet idag .
Nästa dag: Tema ”grön”
Se hela listan här!
För att fortsätta på gårdagens fisketema (jag lovar, inga slemmiga gäddskallar i dag!) så tänkte jag visa några fiskekort jag gjort för några år sedan. Ja, alltså inte sånna fiskekort man behöver när man fiskar (dom är man allt så illa tvungen att betala för) utan sånna fiskekort som man ger till andra människor man känner som också tycker om att fiska.
Sånna här!
Eftersom mottagaren av dom här korten inte bara är fiskeintresserad utan dessutom snickare till yrket valde jag att använda små brads som liknar skruvar. (Brads dekorativa påsnitar för den som inte är hemma på papperspysslande)
Jag antar att dom flesta av er trots allt kollade på den där slemmiga, monstruösa gäddbilden och jag antar att dom flesta av er nu är svårt traumatiserade. För att jag inte ALLDELES ska förlora alla mina läsare så kanske det är en bra idé att visa en lugnande pysselbild nu för er modiga själar som vågat återvända till bloggen? Vad säger om en helt ofarligt, helt tandlös och helt oslemmig bild på en väska som jag tovat?
Väskan är först stickad och virkad (locket) i Drops Eskimo och sen tovad i tvättmaskinen. Dock hade ena hörnet blivit lite dåligt tovat så det fick jag tova till lite extra för hand efteråt. (Och eftersom jag lovat er nånting lugnande så är det bästa att jag kanske avstår från att berätta att jag gnuggade mina stackars knogar skinnflådda och blodiga? Hm… Man kanske inte ska gå FULLT så handgripligt tillväga när man tovar för hand. AJ!!!)
På bilden är ju väskan vackert upphängd på en byrå men i verkligheten är den undangömd i en garderob. Jag undra veeeem det kan bero på? *host*smulan*host* Byrån har faktiskt sin alldeles egna historia, jag har nämligen haft den enda sen jag var liten.
Jag är född 1969 vilket innebär att jag var barn på 70-talet. Jag har vet inte om ni tänkt på det men jag har lagt märke till att ingen av dom som vurmar för 70-talsretro i dagsläget verkar ha upplevt 70-talet på riktigt. Det var liksom inte så snyggt på riktigt som folk verkar tro idag. Idag väljer folk ut dom gottigaste bitarna och matchar sen ihop dom med snyggare och/eller neutralare färger. Det gjorde man inte på den tiden! (Sorry mamma, men du vet redan vad jag tycker om det här och jag vet att du sagt att ALLA hade sånna här färger och min far var extrem anti-vitt. Jag tror dig men det blir inte snyggare för det!)
I alla fall, när jag växte upp var den här byrån mörk, blankt illröd (typ brandbilsröd) med mörkt blankt knallgröna lådor (typ brandbilsröda fast gröna, om ni förstår vad jag menar) och så matchade röda lådknoppar. Det kanske LÅTER snyggt och dom här färgerna kanske funkar ihop till jul men tro mig, det VAR inte snyggt (Nej, mamma, det VAR det inte! LOL)
Byrån fortsatte vara röd och grön tills 14/6 1983 när jag fick nog och släpade ut den på balkongen och målade om den till vit. Pust! MYCKET bättre!!! 14-åriga Annefia var också smart nog att måla dit datumet för sin bedrift på baksidan.
Det är en stor, tung massiv ekbyrå med rejäla lådor helt i trä som håller för det mesta. Man kan proppa lådorna så fulla att det nästan inte går att öppna dom utan att dom bågnar eller spricker i skarvarna så där som händer med moderna spånskivebyråer. Lådorna ÄR precis så fullproppade! Med tyg! Allt i från större tygbitar som räcker till kläder till små lappar som blivit över efter jag sytt nånting. MASSOR av tyg helt enkelt!
Fast oavsett hur mycket tyg som ryms i byrålådorna så har jag också en banankartong med tyg under skrivbordet… och två plastkassar.. och en trave…i den vita bokhyllan som Smulan ramlade ner bakom… och ytterligare två plastkassar i en garderob… och kanske en.. eller var det två?… plastkassar i en annan garderob… och så en halvfull plastkasse i min stora förvaringshyllan, fast den räknas inte för den är ju bara halvfull. Men de var nog allt i alla fall! Ja, utöver kassen men klänningstyg som hänger på kökssoffan förstås! *försöker se så oskyldig ut som möjligt* Till mitt försvar har jag samlat på mig tygerna under måååånga år, en del är överblivet tygspill efter kläder jag sydde på 80-talet till och med.
Nå??? Har ni kommit över gäddtraumat än? LOL
Erkänn att ni är förvånade!
Erkänn att det inte ALLS föreställt er den här typen av bild här!
Erkänn att ni tog för givet att jag skulle posta en pysselrelaterad bild!
Jag erkänner själv, när jag först såg den här utmaningen så trodde jag också att jag skulle posta en pysselrelaterad bild idag och började fundera på vad jag skulle fotografera som bäst sammanfattade alla sorters olika pyssel som jag gillar. Men så kände jag att hela den här bloggen trots allt är dedikerad till min pyssliga, kreativa hobby och jag faktiskt har andra sidor och andra hobbies också och fiske är dessutom nånting som jag verkligen gillar.
Tyvärr blir det inte att jag fiskar lika mycket nu som jag gjorde förr. Det är ju så mycket mera komplicerat nu sen jag blivit sjuk och jag har dessutom flyttat i från alla mina vanliga fiskevatten. Här är det nästan bara fråga om havsfiske (jag fördrar insjöfiske, allra helst ädelfisk) och/eller platser som är alldeles för svårtillgängliga för mig.
Men trots att jag inte fiskar lika ofta längre så älskar jag det fortfarande lika mycket. Fiskarna på bilden är fångade när jag var och hälsade på min bror och min svägerska (och ett av mina favoritfiskeställen). Det var nånstans i mitten av maj, +2 grader, duggregn och snålblåst. KALLT med andra ord, trots tröjor, sjalar, regnjackor, filtar och vetekatten om det inte var en presenning inblandad med. LOL Men trots kylan så njöt jag i fulla drag och tyckte det var en underbar fiskeutflykt, jag var hemma i min egen skog igen och det nappade ju för fullt! Det tog oss bara ca 1 timme att dra upp fiskarna på bilden (två av dom större är mina) men sen gav vi upp tände vi en brasa i ställe och värmde oss med mat och granskottste istället. Mums!
Förövrigt är jag snäääääll! Jag HADE egentligen tänkt visa en bild på ett stort, slemmigt, monstruöst gäddhuvud men så tänkte jag att det kanske finns folk som äter framför datorn eller folk som vill kunna våga bada i svenska insjöar även sommaren 2011 så jag bestämde mig för att välja en snällare bild i stället. Men om ni är riktigt, riktigt modiga och verkligen VILL se den där gäddbilden så kan ni ju klicka här. Men kom sen inte och säg att jag inte varnade er!!!
Det är min bror dom plockar bort draget, gäddan i frågan lever och jag hade då inte vågat stoppa dit mina fingrar! LOL Den är stoooor!
Nästa dag: En gammal bild
Se hela listan här!
Min älskade lilla Mipa!
Naturligtvis finns det människor jag räknar till min familj också men vi bor inte tillsammans och jag vill lika lite visa bilder på dom som jag vill visa bilder på mig själv, alltså blir det en av mina ”jambos” i stället, i det här fallet Mipan.
Lilla Smulan förekommer så ofta i bloggen ändå eftersom hon är familjens minsting, familjens clown och familjens lilla kleptoman. Min gammkatta däremot sover mycket mer och ägnar mesta delen av sin vakna tid åt att antingen kela med sin matte eller köra med sin matte. Minst lika charmigt (kelandet, inte det faktum att hon betraktar mig som sin favoritslav) men inte lika mycket att blogga om.
Jag älskar den här katten så otroligt mycket!!!
Nästa dag: Min hobby
Se hela listan här!
Eftersom min mamma också är väldigt kreativ och pysslig (och dessutom är en flitig läsare av den här bloggen) så tyckte jag att det kunde vara kul att visa lite av hennes saker här också.
När hon var här idag tog hon t.ex med sig och visade babylapptäcket hon håller på med. Det är inte färdigt än, lapparna är inte ens hopsydda och det ska ha flera bårder runt om med. Men blir det inte helt underbart??? Precis mina färger (vilket ni säkert kan räkna ut baserat på allt annat på bilden=glimtar från min säng, överkastet är förövrigt virkat av mormor).
Är inte tygerna helt ljuuuuvliga???
Samma lilla lyckliga bäbis har redan fått ett litet rosa babyset plus små vita dopsockor stickat och skickat till sig i Norge.
Men jag har tur! Mamma stickar nämligen inte bara till små barn utan även till stora barn, typ vuxna barn, typ mig då! Hon hade även med sig två härliga restgarnssockor till mig i dag och med tanke på att jag är en sockoman av stor mått så blev dom väldigt uppskattade.
Jag har att brås på som ni kanske kan se!
Min favoritpryl är naturligtvis min helt fantastiska blogg!!! Eh, nähä, kanske inte det, men min helt fantastiska dator och min gigantonormiska bildskärm då? Jo, de kan nog stämma bättre! Jag har dock en känsla av att jag inte är den enda som har datorn som favoritpryl LOL (Och jag är fullständigt medveten om att det bara är bildskärmen som syns på bilden, jag är inte den typ av person som blandar ihop bildskärm och dator. LOL)
Kameran är dock INTE en favoritpryl! Jag är visserligen glad att jag har den, en gammal kamera är ju bättre än ingen kamera. Men den gillar inte att ta bilder på kvällen så valet stod mellan en mörkt… eh… pissgul… bild som inte gick att fixa till i Psp eller den här extrema blixtbilden. Den här är bättre! Tro mig!
Nästa dag: En familjemedlem
Se hela listan här!
Blev ni oroliga där ett tag att allt ni skulle få se av broderiet denna måndag var en hopskrynklad handbild? Ingen fara! Jag tog naturligtvis en helt vanligt måndagsuppdateringsbild samtidigt. Jag vill bara sprida ut mina poster lite över dagen så att det alltid ska löna sig att kolla in här på bloggen. MÖJLIGTVIS kan dom spridda inläggen också bero på att jag har lite fler saker för mig än att skriva tre blogginlägg på rad, MÖJLIGTVIS… men knappast troligt. LOL
Den här veckan har jag varit riktigt duktig och jag är nästan, nästan färdig med själva korstygnsbiten nu. Allt jag har kvar är att sy färdigt den halvfärdiga yttre ramen och så brodera några fina, vintergröna löv ute i ramen, sen är det dags för efterstygnen/konturerna.
Jaha, det är väl så typiskt mig att inleda den här utmaning med att vara obstinat, motvalls, otrendig kärring mot strömmen! Men jag har en princip som jag aldrig kommer rucka på här i bloggen; ABSOLUT inga bilder av mig på internet. Jag vet, jag vet, det går emot den rådande trenden där man ska visa upp sig själv och sina nära och kära in i minsta detalj. Men näpp, inte jag inte! Personlig integritet är nått jag är mån om och jag gillar internet som en plats där man bedöms för den man ÄR innerst inne, inte för hur man ser ut, vilka kläder man har eller vad man jobbar med. Så där som internet var förr i tiden, före Facebook och Dagens Outfit typ. Japp, jag SA ju att jag var obstinat kärring mot strömmen. LOL
Men temat ”självporträtt” kan ju tolkas hur man vill. En bild av min hand med årstavlebroderiet i högsta hugg säger EGENTLIGEN mycket mer om vem jag är än ett foto på mitt ansikte nånsin skulle kunna göra.
Nästa dag: Favoritpryl
Se hela listan här!
Nu när ABC-utmaningen är slut är jag redo att ge mig i kast med en ny fotoutmaning och då kan det ju passa med den här listan jag hittade hos Min.bakel.se.
Jag gillar fotoutmaningar! Inte för att jag på nått sätt är så där fantastiskt duktig på att fotografera, det ÄR jag inte och min stenålders 2 megapixel digitalkamera från 2003 gör inte saken bättre (den är typ snäppet över att knacka fram bilder för hand ur en stenhäll) Men jag gillar utmaningen. Jag gillar att klura på hur jag ska tolka dom olika uppgifterna för varje dag och hitta nånting som jag tycker symboliserar det hela bra, vare sig det är en bokstav i ABC-utmaningen eller nånting ur den här nya listan. Bra motion för dom små hjärncellerna med andra ord!!! LOL
Hemskt!!! Fasansfullt!!! Gräsligt!!! Skrämmande!!! Mardrömslikt!!! Det otäckaste jag sett på länge!!!
SÅG ni inte????!!!!!
I början av programmet stod dom ju UPPE PÅ GLOBEN och sjöng!!!
Maximal höjdskräck!!!
Säg att det var trickfilmat nån!!!
Resultatet av själva tävlingen då?
Eh ja, man ska aldrig underskatta små, söta pojkar och deras beundrarskaror. Nu får vi bara hoppas att resten av Europa tycker att han är söt nog också. För det är väl ändå sötaste deltagaren tävlingen handlar om? Eller har jag blandat ihop det hela med Toddlers & Tiaras?* Det är inte så lätt alla gånger…
Och att jag inte delar musiksmak med majoriteten av Sveriges befolkning kom inte direkt som nån chock för mig, det har jag vetat i många år. Men så länge ingen ramlade ner från Globen så är jag nöjd och tacksam ändå!
* Program på TLC om skönhetstävlingar för bäbisar och småbarn, i fall nån skulle ha missat eländet.
Hurra! Min första bloggutlottningvinst! Får man vara lite så där ”glad som ett barn på julafton” då? Det är jag, oavsett om jag får eller inte (vem skulle kunna hindra mig. LOL).
Vad jag vann? Förutom julaftonskänslan? Ett av Hållpats verkligheten-Lovisas pysselpaket, jag vet dock inte vilket än.
Dessutom är det strålande solsken och väldigt mycket vårkänsla i luften. Termometern på min balkong visar 23,3 grader men det är förstås i gassande solsken och inte rättvisande alls. Det är inte 23 i grader ute ÄN men det är ändå skönt och härligt ute och man kan se små spår av barmark runt trädstammarna t.o.m. Det gäller dock att intensivstirra på dom där fläckarna när man går ut så att man inte ser all den hemska snön runtomkring.
Jag glömde ju en stackars kisse när jag visade mina virkade katter häromdagen. Just den här katten virkade jag för nästan precis tre år sen. Den är en välkommen till världen-gåva till en liten halvnorsk ”gutt” (barnbarn till min mammas man) som föddes i början av 2008. För några veckor sen fick han en lillasyster och nu håller jag på och funderar på vad jag ska virka till henne när jag är färdig med min årstavla
Allt jag bestämt än är att hennes välkommen till världen-gåva ska gå i rosa, vitt och ev. lite grönt (för att matcha ett lapptäcke min mamma håller på med) men jag inte har lust att virka en likadan katt igen. Jag vill ha nått som är ganska snabbvirkat men som samtidigt känns lite lagom sött och inte allt för litet och fjuttigt. Det ska ju också vara en design som blir söt med helt broderat ansikte eftersom jag inte vill använda plast/glasögon eller andra lösa detaljer till en liten baby. Säg gärna till om du har nått bra förslag!
Det finns ju lite olika policys och trender när det gäller kommentarer och jag tänkte det kunde vara trevligt och kanske praktiskt att förklara den policy som jag själv använder mig av.
Dom fyra vanligaste kommentarsalternativen jag sett i bloggvärlden är:
Personligen föredrar jag det sistnämnda alternativet. Om du kommenterar hos mig kommer jag svara på din kommentar här i min egen blogg. Jag tycker helt enkelt det blir enhetligare och mera sammanhängande om man kan läsa både kommentarer och svar på samma ställe, i synnerhet om det handlar om rena frågor. Det gör ju att andra än jag och kommenteraren kan följa med och delta i samtalet. Dessutom känns det ju mera rättvist att svara på samma ställe oavsett om den som kommenterar här har en egen blogg eller inte.
Sen är det ju en annan sak att jag också är nyfiken intresserad av mina läsare och era bloggar och dessutom rätt artig av mig så sannolikheten är rätt stor att jag dyker upp i era bloggar och lämnar en hälsning där OCKSÅ i mån av tid och ork, men det är inte en självklarhet.
Vilken kommentarspolicy föredrar du själv?
När jag läst i bloggar om folk som lärt sig virka först i vuxen ålder eller som inte kan brodera korstygn blev jag till en början så förvånad att jag nästan tappade hakan.
Själv växte jag upp omgiven av handarbetande kvinnor och att lära sig att virka och brodera som barn var lika självklart som att lära sig läsa och skriva. Det var nånting man lärde sig som liten, liten, redan innan man började skolan till och med. Nånting absolut grundläggande! Det kanske inte blev så bra alla gånger, men man lärde sig!
Jag minns myrgången vi broderade på dagis eller var det möjligtvis fritids? Och jag minns hästtavlan på målad stramalj som tyvärr slutade halvfärdig med trassliga stygn. Det är nog första och enda gången jag broderat på målad stramalj, det är helt enkelt inte kul. Men jag minns också den broderade domherren där jag lärde mig att man inte MÅSTE ha ett färdigt broderikit, man kan plocka detaljer från nånting som någon annan broderat (i det här fallet en julduk) och byta idéer, mönster och broderigarner med varandra som dom gjorde förr. Och jag minns dom broderade Clara Wæver-bokmärkena, men då hade jag nog hunnit börja mellanstadiet i alla fall.
Och alla olika projekt man sydde på maskin!
Mina försök att sticka var dock inte lika givande. Oftast slutade dom med att jag körde in stickorna i nystanet och vevade runt med dom så att det åtminstone SÅG UT som om jag stickade. Att sticka har aldrig riktigt varit min grej men jag har åtminstone blivit NÅGOT bättre sen dess. LOL
Men mest av allt minns jag det allra första jag virkade!
Det var på sommaren och jag var nog sex år eller så. Vi befann oss ute på vårat torp där tillgången på material var begränsad så mitt allra första virkprojekt virkades i ett eländigt, svårvirkat grått yllegarn. Jag virkade runt, runt, kanske var det tänkt att det skulle bli nån form av duk, men jag hade inte riktigt fått kläm på det där med hur man ökar varven än. När jag bestämde mig för att underverket var färdigt var det mera en liten halvplatt grå ylleskål, mera platt än skålformad men definitivt inte platt nog att kallas duk. Dessutom tyckte jag att den var tråkig och grå så jag bestämde mig för att dekorera den med en massa streck, broderade med röd sytråd (tillgången på material var som sagt var en smula begränsad.) Jag var SÅ stolt över mitt mästerverk! Det var nog det finaste jag nånsin gjort! Jag kan minnas den känslan än idag.
Strax efteråt råkade vi ut för en gräsbrand på torpet. Det blev min uppgift att springa till närmaste granne med telefon och än i dag har jag en känsla av att jag aldrig sprungit så fort som jag gjorde då. Och det blev också min uppgift att vänta uppe vid vägen för att guida brandkåren medan mina föräldrar försökte släcka elden (tyvärr utan att minnas brandsläckaren i vindstrappen).
När elden var släckt var brandmännen mina stora hjältar och som ett bevis för min tacksamhet gav jag dom det finaste jag nånsin gjort, min lilla, grå, rödbroderade ylle-skål-duk-platta. Brandmännen ifråga ska ha all ära för att dom inte bara släckte gräsbranden utan också förstod att uppskatta min gest och stolta hängde upp ylle-skål-duk-plattan på backspegeln i den stora brandbilen. Jag undrar hur länge den hängde där och påminde dom om att dom var fantastiska hjältar i ett barns ögon? När jag tänker närmar efter så är dom nog mina hjältar än i dag!
